Du såg på mig och jag bad dig att vänta, du blev fundersam och jag blev blyg och jag undrade;
Jag tvingade dig att lova att aldrig lämna mig imorgon och du lovade.
Såhär i efterhand har du sagt att jag skrämde livet ur dig: du trodde jag skulle lämna dig.

Jag kan inte rakt ut säga hur jag känner för dig, det är allt för komplicerat och jag är för lat och jag gör alltid allting så svårt, och om jag skulle försöka skulle jag utan tvekan såra dig.
För även om du är det absolut finaste jag vet
och trots att du utan tvekan har dom mjukaste läpparna i hela universum
så har du också dom vassaste orden och du har gett mig fler blåmärken och knivhugg och skrapsår än någon annan människa jag någonsin har träffat.

Du blev så otroligt förbannad och jag tvingade dig gråtandes att åka ner till stan för du, du hade så jävla fel och du hade gjort så jävla fel och jag var så jävla..
vi satt på en bänk och jag såg dig gråta för första gången. Du som aldrig gråter. Du som inte ens skulle gråtit om jag så bröt din arm. Men då grät du. Och vi satt där bredvid varandra, du och jag, och jag höll om dig och det enda jag ville just då var att du skulle sluta gråta.

Jag älskar dig. Det gör jag, så otroligt mycket med hela mitt hjärta och vilket håll jag än tittar åt så ser jag bara dig. Bara du, bara du och dina vackra ögon som jag aldrig drunknat i, nej för du har inte blå ögon, du har gröna. Men tro mig, jag behöver inte drunkna, för jag faller för dig så ofta att jag nu har blivit stamkund på akutmottagningen i lasarettet. Ibland blir jag rädd för mig själv, speciellt eftersom vi fungerar på helt olika sätt, och jag behöver dig så mycket just nu och för alltid.

Du svarade nej när jag frågade dig den där avgörande frågan. Den där frågan jag redan visste svaret på, och varje gång du förnekade dog jag lite mer inombords för jag visste att du ljög. När jag sedan fick nog, när jag sedan konfronterade dig och tryckte upp dig mot väggen och höll mina händer så hårt om din strupe att du knappt kunde andas så erkände du. Och jag blev livrädd. Och jag gick sönder.

Vi satt där i din säng och jag såg dig gråta för andra gången. Du som aldrig gråter. Du som inte ens skulle gråtit om jag så bröt din arm. Men då grät du. Och jag tittade på dig, och jag lyssnade på din förklaring, och mina tankar hann flyga flera miljoner varv runt jorden under dom minuterna, och tillslut så kröp jag fram till dig och jag höll om dig och det enda jag ville just då var att du skulle sluta gråta.

Jag är rädd för dig. För du har sårat mig precis lika mycket som jag har sårat dig. Vi ligger lika på den nivån. Skillnaden är att jag analyserar och funderar och dör och gråter medans du släpper det och ser framåt. Jag ser också framåt, men jag har en backspegel som jag inte kan låta bli att titta i. Därför är jag rädd. Jag är rädd för upprepningar, för hårda ord, för dig när du höjer rösten och jag är rädd för mig själv. För jag märker att jag, trots att jag kämpar emot med hela mitt hjärta, tappar intresset.

Du ringde mig mitt i natten, mitt under din natt. Jag var orolig för alla var där och jag var hemma och jag sov nästan, men du ringde och jag svarade och du var inne på toan. Du hade blivit förkyld sa du när du snörvlade till en gång och sen förklarade du att jag var det bästa som någonsin hänt dig. Mitt hjärta stannade och tiden stannade och jag fick så många fjärilar i magen och tårar i ögonen att jag trodde jag skulle lyfta och flyga iväg, och du snörvlade som om det forsade snor ur din näsa men du var inte förskyld.
Jag låg i min säng och du satt inne på herrarnas toa och jag hörde dig gråta för tredje gången. Du som aldrig gråter. Du som inte ens skulle gråtit om jag så bröt din arm. Men då grät du. Och jag grät jag med. Vi grät ikapp du och jag, och jag var lycklig och jag hade så ont, jag hade så jävla ont i mitt hjärta att jag ville klicka dig men jag stannade och jag lyssnade, och vi grät.

Jag vill höra allt igen. Jag vill att du ska ringa mig och berätta, men denna gången vill jag att du ska vara nykter. Jag vill hålla dig i handen och springa genom stan mitt i natten under alla gatulycktor och neonljus medans regnet smattrar mot marken och vi snubblar och vi skrattar och det bara finns vi två. Jag vill falla och jag vill att du ska ta emot mig, jag vill ligga i din famn medans du smeker min kind och flyttar en hårslinga som ramlat ner i mitt öga och jag vill att du ska se mig djupt i ögonen och jag vill att du ska le. Jag vill att du ska överraska mig och tro mig, jag kommer bli så glad, jag kommer bli så lycklig och jag kommer lova att aldrig någonsin fundera på en dag utan dig igen. Om du lovar, så lovar jag, att jag aldrig ska lämna dig imorgon, jag ska stanna och jag ska hålla om dig varje gång du gråter.


Det är nu när jag sitter ensam på mitt rum mitt i natten jag kommer på mig själv med att skriva om saker jag egentligen vill säga men aldrig kan få ur mig. Det är privat, det är hemligt, det är lite sorgset och det är direkt från mitt hjärta. Det är förvirrande och komplicerat och det är långt. Det kanske är lite utsvängt för att låta bra men det är såhär jag känner, tänker, andas. Bara du.
Bara du.