Rien ne va changer mon amour pour toi
Jag har ett problem.
Om jag kunde skulle jag springa och leva och antagligen ramla, men jag skulle ändå vara lycklig och jag skulle vara på väg hem till dig och jag skulle stanna där i din famn och räkna andetag eller hjärtslag eller smutsiga tallrikar och glas inne på ditt rum. Men jag kan inte.
Så vad är mitt problem? Jo, jag är feg och liten och du är som den där sista bossen i ett spel som man fastnar på eller som den där onda människan i slutet av en film som har tagit allt och som kan krossa dig på en halvsekund. Alltså; även om du är sista bossen i Heavenly Sword eller/och Silent Hill eller Dr. Evil eller Bill från Kill Bill eller Norman Bates så är jag bara lilla jag. Lilla smala Sandra med kort hår och pianofingrar, utan ninjasvärd eller catchiga repliker eller comboslag eller AK47:or. Jag har ingen skyddsväst eller kraftfält eller någon magisk kraft att skryta med, och jag jag känner mig lite som en mask på en trottoar. Jag kommer bli mosad och nertrampad och överkörd av en cykel. Du kommer få äran att skrika "GAME OVER" när mitt sista hp tar slut. Jag har inga potions kvar. Jag är en film med ett dåligt slut.
Vad gör man när man står där och har förlorat gång på gång på gång? Orkar man trycka på continue och försöka igen? Eller kastar man kontrollen i väggen, stänger av tv:n och tänker på annat? Jag önskar jag kunde tänka på annat men det är som om min tv inte går att stänga av. Den står där och maler. "Game over", you loose. You suck.
Är det värt att chansa, är väl frågan. Inte att vara eller att inte vara. Inte vad kvadratroten av 568 är, inte vad översättningen på "adjektiv" är på engelska. Bara om det är värt att ta en risk för en gångs skull i mitt lilla, just för ögonblicket, meningslösa liv. För det är verkligen meningslöst nu när du är borta och jag torkar bort små tårar som letar sig fram flera gånger om dagen. Jag har ont i magen. Eller har jag ont i hjärtat? Eller har jag ont i hela mig? Vem bryr sig?
Så mitt problem är i grund och botten en fråga som jag inte kan hitta något svar på. Något jag måste bestämma mig om, för jag bryter sönder migsjälv genom att tveka. Om jag förlorar gör jag det stort. Om jag vinner så vinner jag allt. Om jag bara kan bestämma mig. Ja eller nej?
Om jag kunde skulle jag springa och leva och antagligen ramla, men jag skulle ändå vara lycklig och jag skulle vara på väg hem till dig och jag skulle stanna där i din famn och räkna andetag eller hjärtslag eller smutsiga tallrikar och glas inne på ditt rum. Men jag kan inte.
Så vad är mitt problem? Jo, jag är feg och liten och du är som den där sista bossen i ett spel som man fastnar på eller som den där onda människan i slutet av en film som har tagit allt och som kan krossa dig på en halvsekund. Alltså; även om du är sista bossen i Heavenly Sword eller/och Silent Hill eller Dr. Evil eller Bill från Kill Bill eller Norman Bates så är jag bara lilla jag. Lilla smala Sandra med kort hår och pianofingrar, utan ninjasvärd eller catchiga repliker eller comboslag eller AK47:or. Jag har ingen skyddsväst eller kraftfält eller någon magisk kraft att skryta med, och jag jag känner mig lite som en mask på en trottoar. Jag kommer bli mosad och nertrampad och överkörd av en cykel. Du kommer få äran att skrika "GAME OVER" när mitt sista hp tar slut. Jag har inga potions kvar. Jag är en film med ett dåligt slut.
Vad gör man när man står där och har förlorat gång på gång på gång? Orkar man trycka på continue och försöka igen? Eller kastar man kontrollen i väggen, stänger av tv:n och tänker på annat? Jag önskar jag kunde tänka på annat men det är som om min tv inte går att stänga av. Den står där och maler. "Game over", you loose. You suck.
Är det värt att chansa, är väl frågan. Inte att vara eller att inte vara. Inte vad kvadratroten av 568 är, inte vad översättningen på "adjektiv" är på engelska. Bara om det är värt att ta en risk för en gångs skull i mitt lilla, just för ögonblicket, meningslösa liv. För det är verkligen meningslöst nu när du är borta och jag torkar bort små tårar som letar sig fram flera gånger om dagen. Jag har ont i magen. Eller har jag ont i hjärtat? Eller har jag ont i hela mig? Vem bryr sig?
Så mitt problem är i grund och botten en fråga som jag inte kan hitta något svar på. Något jag måste bestämma mig om, för jag bryter sönder migsjälv genom att tveka. Om jag förlorar gör jag det stort. Om jag vinner så vinner jag allt. Om jag bara kan bestämma mig. Ja eller nej?
Kommentarer
Postat av: Ida
Beundrar sättet du skriver på!
Trackback
