vatten
En liten sparv. Ett ensamt rådjur i mörkret. Jag är svart som vatten och jag är blek som socker.
Jag måste bli av med det här. Det funkar inte mer. Jag trodde det var bra, trodde jag hade blivit bättre, men jag sitter fortfarande kvar där nere. Jag kanske flyter upp mot ytan ibland men jag snuddar bara vid den för att sedan tyngas ner av mina kedjor. Kliché. Jag har låst fast mig själv genom att inte känna något alls, genom att bara låtsas som om det inte finns och gömma undan allt längst inne i mitt mörkaste. Nu händer allt på en gång. Väggar håller saker inne men dom är inte byggda för storm och explosioner. Så fort något litet kommer fram följer allt det andra efter. Jag går i skuggan av mig själv och jag har liksom fastnat där inne. Jag behöver prata men det är inte så lätt att prata när ingen finns där och lyssnar, ger råd, håller om, finns till. Inte lätt att öppna sig när man skäms för vad man har blivit, när man vet att det egentligen inte är någon som bryr sig om det här. Att ingen förstår. Jag har öppnat upp, jag har berättat, och den responsen jag fick var att jag hade fel. Jag mår inte dåligt. Jag vet inte vad jag pratar om. Jag vet inte vad det innebär. Jag vet inte.
