tom

Tycker det är intressant att jag ena stunden vill försvinna och dö och för att sedan sitta här och inte känna någonting alls. Jag är trött. Stum. Fantasilös. Död. Fast bara på insidan. På utsidan funkar jag ju fint.

Varför alla dessa känsloexplosioner? Och varför måste jag plåga mig själv för att kunna känna något på riktigt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0