Dagbok

Jag är inte lycklig. Jag mår skit. Jag vill bort.

Jag saknar min trygghet. Jag saknar att ha någon där men jag kväljs och blir illamående när folk tränger sig på. Nejnejnejnejnejbortfrånmigsnällasluta. Jag drar mig bort från människor. Jag antar att det är sån jag egentligen är.

Jag kommer knappt ihåg vem jag var innan allt började.

Farfar, jag saknar dig. Vila i frid. Jag kommer aldrig sluta gråta när jag tänker på dig. Kevin, jag saknar dig. Och jag hatar dig, för du är fan helt jävla dum i huvudet. Det svider i hjärtat när ditt namn näms och jag blir illamående om jag ser någon som liknar dig, jag får svårt att andas när något påminner lite för mycket. Zandra, jag saknar dig. Du är något av det finaste jag har, för du får mig att glömma allt det dåliga. Du gör mig lycklig och det är det bästa och finaste någon kan ge mig. Ylva, jag saknar dig. Jag saknar dig med hela hjärtat och jag önskar du kunde vara här för jag behöver dig.

Jag saknar så himla mycket. Jag har svårt att förstå varför. Det känns som om hjärtat är avstängt för jag kan liksom inte känna så värst mycket längre, jag mest sitter där likgiltlig och håller med. Ja, mitt liv suger. Ja, det är dåligt väder. Nej, livet blir nog inte bättre än såhär.