Dagbok

Tycker det är intressant att jag ena stunden vill försvinna och dö och för att sedan sitta här och inte känna någonting alls. Jag är trött. Stum. Fantasilös. Död. Fast bara på insidan. På utsidan funkar jag ju fint.

Varför alla dessa känsloexplosioner? Och varför måste jag plåga mig själv för att kunna känna något på riktigt?

En liten sparv. Ett ensamt rådjur i mörkret. Jag är svart som vatten och jag är blek som socker.

Jag måste bli av med det här. Det funkar inte mer. Jag trodde det var bra, trodde jag hade blivit bättre, men jag sitter fortfarande kvar där nere. Jag kanske flyter upp mot ytan ibland men jag snuddar bara vid den för att sedan tyngas ner av mina kedjor. Kliché. Jag har låst fast mig själv genom att inte känna något alls, genom att bara låtsas som om det inte finns och gömma undan allt längst inne i mitt mörkaste. Nu händer allt på en gång. Väggar håller saker inne men dom är inte byggda för storm och explosioner. Så fort något litet kommer fram följer allt det andra efter. Jag går i skuggan av mig själv och jag har liksom fastnat där inne. Jag behöver prata men det är inte så lätt att prata när ingen finns där och lyssnar, ger råd, håller om, finns till. Inte lätt att öppna sig när man skäms för vad man har blivit, när man vet att det egentligen inte är någon som bryr sig om det här. Att ingen förstår. Jag har öppnat upp, jag har berättat, och den responsen jag fick var att jag hade fel. Jag mår inte dåligt. Jag vet inte vad jag pratar om. Jag vet inte vad det innebär. Jag vet inte.

Jag är inte lycklig. Jag mår skit. Jag vill bort.

Jag saknar min trygghet. Jag saknar att ha någon där men jag kväljs och blir illamående när folk tränger sig på. Nejnejnejnejnejbortfrånmigsnällasluta. Jag drar mig bort från människor. Jag antar att det är sån jag egentligen är.

Jag kommer knappt ihåg vem jag var innan allt började.

Farfar, jag saknar dig. Vila i frid. Jag kommer aldrig sluta gråta när jag tänker på dig. Kevin, jag saknar dig. Och jag hatar dig, för du är fan helt jävla dum i huvudet. Det svider i hjärtat när ditt namn näms och jag blir illamående om jag ser någon som liknar dig, jag får svårt att andas när något påminner lite för mycket. Zandra, jag saknar dig. Du är något av det finaste jag har, för du får mig att glömma allt det dåliga. Du gör mig lycklig och det är det bästa och finaste någon kan ge mig. Ylva, jag saknar dig. Jag saknar dig med hela hjärtat och jag önskar du kunde vara här för jag behöver dig.

Jag saknar så himla mycket. Jag har svårt att förstå varför. Det känns som om hjärtat är avstängt för jag kan liksom inte känna så värst mycket längre, jag mest sitter där likgiltlig och håller med. Ja, mitt liv suger. Ja, det är dåligt väder. Nej, livet blir nog inte bättre än såhär.

I always wonder why birds choose to stay in the same place, when they can fly anywhere on the Earth.

Then I ask myself the same question.