Avstånd. Är det verkligen något dåligt? Är det verkligen något bra? Ibland, vid tillfällen som de här, så kan jag inte riktigt låta bli att bli sådär svart och svår som man blir ibland mitt i natten när hjärnan gå på högvarv. Och vad har man en blogg till om man inte kan skriva av sig? Jag menar, för det första så är det ytterst få som läser den här bloggen, och jag vet att det bara är dom få som faktiskt känner mig (om ens dom) som kommer läsa det här - alla andra kommer scrolla förbi och titta på bilder. Typ.

Så, vadå avstånd?

Avstånd som i att kunna se ett problem från en annan synvikel. Perspektiv på saker och ting. Att kunna se förbi sig själv och istället tänka på helheten, att sätta någon annans känslor, välbefinnande och värderingar före sin/sina egna.

Avstånd som i distans. Som i att sitta och veta att någon annan befinner sig alldeles för långt bort, och att veta att det garanterat är en lång tid kvar tills man kommer träffa den personen igen - och att dessutom inte veta vad som hinner förandras innan dess, om det nu ens fanns något där från första början.

Avstånd som i att känna sig ensam. Att kunna sitta i ett rum fullt av människor och känna att man är helt, jävla ensam. Att ha ett problem, att behöva prata ut, få ut sig agression eller avreagera sig, men samtidigt inte riktigt veta vart man ska vända sig för att få respons överhuvudtaget.

Avstånd som i att undvika. Som i att ducka för problem och istället gömma sig, ta det "sen", eller snarare aldrig. Att tänka att om man bara struntar i problemet kommer det antagligen att försvinna av sig själv.

Jag skulle. Inte. Fastna. Jag lovade mig själv att jag aldrig, aldrig skulle fastna, speciellt inte nu och absolut inte för -

Jag plågas av flera avstånd. Jag har ingen grund i mitt beteende, jag har inga motiv för känslor eller tankar som uppstår och jag kommer garanterat inte att komma någonvart eftersom jag liksom skjuter sakerna under mattan istället för att faktiskt konfrontera det. Jag vet inte riktigt vart jag står. Jag har tappat fotfästet och lite som när man snubblar så vet jag inte riktigt vart jag kommer få som mest ont, men jag vet att det kommer göra ont som fan när jag väl slår i marken. Att det sedan är självförvållat är lite som att sedan bli påkörd tre sekunder efter att man väl ramlat. Det gör ont.

Kan man visa känslor utan att uttrycka dom med ord, när man inte har något annat än ord att ge?

Så istället för att tänka positivt och vara sunshine och regnbågar och enhörningsbajs så sitter jag här och skriver kodade inlägg som ingen kommer fatta. Det är så typiskt att något bra ska hända, men att det sedan ändå ska skita sig, på grund av något man inte ens hade kunnat ändra på. Något skrivet i sten. Frågan är om man som person är lika skriven i sten, eller om man mest bara är ett namn skrivet i sand med en pinne man hittat lite längre bort på stranden. Kan man göra intryck som är så pass starka på så kort tid, och är det sedan möjligt att dom kan sitta kvar tillräckligt länge för att det ska finnas en liten, liten chans, att det faktiskt kommer funka ändå?

Och jag har bara en fråga, en liten jävla fråga som jag vill ha svar på. Kan man fastna för någon, för fort? Såpass snabbt att det egentligen är omöjligt? Och om det nu är möjligt, vill jag veta om det är möjligt att den personen fastnar på samma sätt.

Jag gissar på hjärtat. Det är nog där det kommer göra som mest ont.

Nu ska jag sova. Fred ut.