Kära farfar,

Du försvann lite för tidigt. Jag fick ju inte ens säga hejdå, och jag kan inte göra något åt saken nu. Du försvann vid fel tidpunkt, samtidigt som allt annat går åt helvete liksom. Du borde väntat. Du borde aldrig försvunnit alls.

Jag kan inte sluta tänka på att jag aldrig mer kommer sitta i stugan med dig, att jag aldrig kommer se dig så extremt brun som du alltid blir på sommaren. Jag kommer aldrig mer ha kräftskiva och skratta åt att du åt precis ALLT på kräftorna (tillochmed hjärnan, blä). Jag kommer aldrig mer fira jul med dig, jag kommer aldrig få ge dig julklappar. Jag kommer aldrig mer få krama dig och känna lukten av cigaretter och för mycket herrparfym. Aldrig igen.

Jag har inte förstått att det hänt. I min värld sitter du fortfarande hemma hos farmor och tittar på tv med din hörapparat som tjuter lite då och då. Du sitter fortfarande där och det kommer du alltid att göra. Men så ibland får jag plötsligt ett slag i magen, för du gör inte det. Du sitter inte där, du är inte i köket, du är inte bortrest, du är död. Du finns inte mer.

Jag saknar dig. Jag älskar dig. Jag vill att du ska veta att jag tänker på dig, och jag hoppas att du mår bättre nu när du inte längre har ont. Dom säger att du hade mått sämre om du hade överlevt, och dom har antagligen rätt. Men jag hade gett vad som helst för att få tillbaka dig.

Jag älskar dig.

RIP

Kommentarer
Postat av: evina

sånt där är så jobbigt,

min morfar dog, för cirka ett år sen,

men jag träffade inte honom så jätte ofta,

lite synd, men han kom inte ihåg mig(sjukdom), och han var blind,

men varje gång jag åkte dit kändes det ändå speciellt, som att göra något snällt för hans skull,

satt alltid och prata med honom, berättade saker,

även om han ändå inte på kvällen skulle komma ihåg att jag ens varit där,

men om man kommer nån stans efter döden, så har han det säkert bättre nu,



rip, till din farfar,

försök komma ihåg alla era fina stunder, och gör så att du minns honom på det sättet, han är nog väldigt stolt över dig.

2011-02-07 @ 18:11:18
Postat av: rebecca

Beklagar sorgen verkligen. Även fast inte vi står varann nära så gör det ont och se andra människor sårade.Försök bearbeta sorgen på bästa sätt, låt det ta den tid det tar. Men njut av ledigheten i marocko nu fina sandra! :)

2011-02-07 @ 22:19:44
URL: http://rebeccakaller.devote.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback