Death and all of his friends

Hej bloggen och alla (haha, tre pers?) som läser den.
Jag har hört att man är som bäst på att skriva poesi och tankar när man är deppig, och jag antar att det är därför jag inte skriver så mycket här nu. För jag har inte varit såhär glad på länge.

Jag trodde jag visste hur det va att tycka om någon, men så möter jag dig och det är något speciell med dig som jag inte kan förklara, något jag inte vill förklara för jag är rädd att hela världen ska se det speciella och ta dig ifrån mig. Inte för att du är min, men jag är din så mycket det bara går och jag skäms över att jag är såhär töntig och när jag ser dig får jag som en stöt och jag måste gå därifrån. Jag lägger band på mig, tvingar mig själv att stå stilla och när du tittar på mig kan jag inte sluta le, även om du inte ens är rolig för du är alltid så söt och dina läppar är så mjuka.
Jag kanske är jobbig, men jag kan inte låta bli för min hand passar så bra i din och det finns ingen jag kan prata så mycket med om ingenting.

Imorgon kommer Melina, woho! chips&dipp, godis, kanske lite film och sen är allt på topp!<3

ciao

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback